Vi får ofta in vittnesmål till oss. Det här vittnesmålet kommer från en afrosvensk man som för många år sedan vårdades inom psykiatrin. Vi publicerar vittnesmålet i sin helhet här på hemsidan, och publicerar en kortare version av det i våra sociala medier på grund av teckenbegränsningen. I slutet ber personen om hjälp för att söka upprättelse, hör gärna av er om ni vet något sätt.

“Människor som får LPT i Sverige får ofta sina mänskliga rättigheter kränkta av läkare, vårdpersonal och förvaltningsrätter genom att brytas ner med kraftfull narkotika vars biverkningar ger upphov till sömnsvårigheter, minnesförluster, vanföreställningar, psykoser, och vanmakt samtidigt som förvaltningsrätter till 99% dömer enligt läkarnas utlåtande trots deras lagöverträdelser enligt en granskning av tvångsvården gjord av DCase.

När en person utreds för LPT har denne enligt 22 a § LPT rätten att kontakta advokat, en svensk myndighet, sitt offentliga biträde och ett internationellt organ som har av Sverige erkänd behörighet att ta emot klagomål från enskilda. Dessa 4 kanaler kallas rättsäkerhetsventiler och inte får inskränkas av läkare och vårdpersonal. Detta framgår klart och tydligt på s. 27 i Proposition 2005/06:195 och har sin grund i Europakonventions mänskliga rättigheter artikel 8. En patient som vårdas enligt LPT ska dessutom enligt 2 a § LPT behandlas så skonsamt som möjligt. Den ska ha rätt till ett offentligt biträde enligt 38 a § och uppgifter om patienten som behövs för en sakkunnigs uppdrag som innefattas av sekretess ska tas fram av verksamheten enligt 43 §. Slutligen skall även läkaren så fort patientens tillstånd medger detta informera patienten om dess rättigheter enligt 48 § att bland annat överklaga intagningen. Allt detta står dock långt från verkligheten och det som sker i stället är inget annat än tragisk. I förvaltningsdomstolen möts man av jäviga rådmän som visar vördnad för läkare, en sakkunnig som inte ifrågasätter vårdande läkare och ett ombud som inte ens begär ut ens journal samt förväntar sig att man som neddrogad patient ska kunna försvara sig trots att ens kognitiva förmåga och minnet påverkas av läkemedlen man tvångsinjicerats med.  Och trots att mina rättigheter blivit kränkta reagerade inte mitt ombud eller rätten coh fortsatte att spela teater.

Efter flera års efterfrågan av min patientjournal kunde jag till slut ta del av vad som egentligen skett. De 3 sidorna som jag trott var min journal visade sig vara över 150 sidor med ytterligare över 150 sidor av bilagor. Mina misstankar om felbehandling överträffades med råge. Jag kunde läsa om hur jag nekades rätten att få tala med min jurist trots upprepade önskemål och i stället blev tvångsinjicerad med 10 mg av det narkotika klassade lugnande läkemedlet Stesolid (vars verksamma substans kallas diazepam) kl 16 trots att jag var lugn. Att ge någon Stesolid utan att denne kan erhålla 7-8 timmars sömn leder till olämpligt beteende på grund av minnesförlust. Journalen som jag begärt flera gånger fick jag först 10 år senare, när möjligheterna för rättvisa i stort gått förlorade. Jag kunde läsa om hur antaganden om mig gjordes på grund av min och min familjs afrikanska bakgrund. Jag kunde läsa om hur drogmisstankar florerade bland läkarna trots att min familj förklarade att jag inte hade något missbruk. Trots negativa drogtester släpptes inte drogmisstankarna förrän läkare talat med min etniskt svenske vän. Min familjs uttalande och vetenskapen stod i lägre rang än ett uttalande från min vite vän.

När man ifrågasätter sin diagnos märker jag hur stor ovilligheten är bland psykiatriker att ta in patientens anmärkningar och ifrågasätta andra psykiatriker. Även när jag många år senare begär en second opinion med fakta och vetenskap i mina händer så kvarstår hållningen. Liknande existerar inte i samma utsträckning i den somatiska vården. Trots att man uppvisar vetenskapliga artiklar vägrar de att ta sig till denna. Okunskapen kring biverkningar och utsättningssymtom är stor för läkemedlen som används och man behandlar i vissa fall biverkningar snarare än sjukdomar. Jag injicerades med nära 600 mg Stesolid under 3 dygn medan jag var fastspänd under en 72-timmarsperiod. När det sedan ledde till fortsatta biverkningar blev det panik, trots att de redan konstaterat att jag var känslig för 10 mg Stesolid, vilket är den högsta dosen av de terapeutiska doserna 2, 5, respektive 10 mg.

Jag blev tvångsinjicerad Stesolid och en rad andra läkemedel i så hög omfattning att jag inte kunde minnas injektionerna på grund av läkemedlens amnesieffekter och blev kraftigt påverkad, förvirrad, aggressiv samt drabbades av läkemedelspsykos. Då läkemedlet enbart gav mig biverkningar avslutades det mot rekommendationerna abrupt. När sedan utsättningssymtomen kom fick man panik trots att utsättningsförloppet för Stesolid (diazepam) varit känt sedan länge och redogjorts i studien ”Diazepam withdrawal syndrome: its prolonged and changing nature” från 1982 av psykiatriprofessorn Clive S. Mellor och psykiatrilektorn Virendra K. Jain. Efter utsättandet kommer som regel alltid en förbättring följt av en kraftig försämring 2-3 veckor senare. Därefter avtar utsättningssymtomen naturligt när kroppen återfinner sin balans, en process som tar upp till 6 veckor. Har man otur med okunniga psykiatriker klassar de i stället detta som cykloid psykos som svar trots att psykiatrikern Carlos Perris förklarat att sjukdomen inte kan diagnostiseras om substansintag, såsom läkemedel, skett, och inte heller om det finns andra starka händelser som påverkat individen. Läkarna trodde att det var ECT-behandlingarna och samt Lithionit som ledde till att symtomen från utsättningen av Stesolid som gjorde mig bättre, en falsk korrelation som uppstod på grund av bristande kunskap.

De flesta som hamnar i LPT är missnöjda med vården de får och det uppmärksammade Rosenhanexperiment från 1971 visade att personer som arbetar inom sluten psykiatri inte kunde identifiera friska människor eftersom allt dessa gjorde klassades som sjukligt beteende. Trots det är det två läkare med innehavande bias som själva bestämmer om vem som är sjuk genom en bedömning utan någon verifiering av patientens yttrade uttalanden. Efter egen erfarenhet kan jag konstatera att detta tyvärr fortfarande är fallet, att en begäran att tala med en jurist under kvarhållning ses som sjukligt, likaså att man vill kontakta myndigheter och att läkare hellre kränker ens rättigheter och begår tjänstefel än att tillåta en patient att nyttja sina säkerhetsventiler. Och är man dessutom svart så kan man räkna med att få lida extra inom psykiatrin då omedvetna och medvetna fördomar riskerar att styra vården i stället för vetenskap och fakta. I sin tur leder det till att man behandlas ännu sämre då ens argument förminskas eller tolkas annorlunda. Jag kunde läsa om hur läkarna frågade sig om jag simulerade mitt tillstånd på grund av det afrikanska ursprunget och en tro på voodoo. Inte kunde det handla om att jag blev tvångsinjicerad med Stesolid, Akineton, Iktorivil, Haldol, Imovane samt andra vårdslösa läkemedelscocktailar som fortsätter att administreras trots att biverkningar konstaterades.

Förvaltningsrätter och ombuden saknar helt förståelse för läkemedel och journalföring samt tror att dem kan förlita sig på materialet som vårdande läkare uppvisar i rätten och den sakkunniges uttalanden samtidigt som ombudet tror att dess neddrogade klient kan försvara sig. I mitt fall undanhöll vårdande läkaren uppgifter om paradoxala reaktioner samt sjuksköterskornas journalanteckningar och läkemedelsutvärderingar om hur illa jag reagerade på de många olika läkemedlen jag administrerades och biverkningarna jag fick, allt för att vinna i rätten och trotsa lagen. Annan dokumentation såsom mina negativa provresultat undanhölls och annan dokumentation utanför patientjornalen likaså.

Min cykloida psykos var inget annat än ett statligt övergrepp och tortyr kantad av fördomar mot mig som svart man med studier som visar på att människor med afrikansk bakgrund tvångsvårdas längre och med mer tvångsmedel och tvångsmedicinering än alla andra grupper i vårt samhälle och i Europa. Vad ska man ta sig till? En IVO-anmälan som inte leder till utredning? En polisanmälan som säger att inget brott begåtts? Kräva ersättning när 10 år hunnit passera?

När Sveriges internationellt kritiserade system är skapat för att blunda för orättvisa så finns det inte mycket mer att göra än att göra den synlig för allmänheten!

Och om det finns någon därute som faktiskt förstår sig på problematiken med svensk psykiatri samt människors rättigheter däromkring, hör av er.”