Skrivet 21 februari, 2022. En mycket viktig avhandling, samtidigt som vi inte kan undgå att reflektera över att denna kunskap finns mycket lättillgänglig bland tusentals vittnesmål och även i ens kliniska vardag, om man bara öppnar ögonen.

“Fokus på individens avsikter döljer diskrimineringens strukturella natur” säger Emelie Kristoffersson, som skrivit avhandlingen.

Avhandlingen är baserad på enkäter, gruppintervjuer och individuella intervjuer med läkarstudenter på Umeå Universitet mellan år 2011 och 2018. Citaten visar både erfarenheter av rasism (nej, vi kommer inte att använda ordet “upplevelser”) och sexism. En student berättar att hon i och med rasifiering och kön är dubbelt utsatt.

Emelie Kristofferson, upphovsperson bakom studien, menar att “universitetets åtaganden för jämlikhet och nolltolerans mot diskriminering [är] tandlösa när ingen vågar protestera och de systematiska orättvisorna fortsätter”.

Vi vet detta, och ändå agerar inte universiteten. Vi blir kontaktade av modiga studenter som försöker förändra, men vi har också fler gånger än vi önskat bevittnat hur universiteten med oerhört strukturellt våld skrämmer dem till tystnad. Deras utbildningar står på spel. Vi har sagt det förr och vi säger det igen – Det är orimligt att ansvaret för att motarbeta strukturellt våld kastas på den som utsätts. Det är orimligt och verklighetsfrånvänt att uppmana folk att “anmäla” när det kan förstöra deras utbildning och/eller karriär.

Vi kräver agerande från de medicinska universiteten.

Vi ser hur tydligt hur ni upprätthåller rasismen på era utbildningar, med tystnadskultur, bristande representation, exponering av BIPOC i undervisningen, vitcentrerat curriculum , dysfunktionella anmälningssystem och ett förnekande av er egen rasbiologiska historia. Men vad gör ni för att motverka rasismen?